Gott nytt år! (och hej då)

Nej vet ni vad, den här bloggen är nu inne på sitt sista andetag. Signora Nora bloggen är inte vad jag vill att den ska vara, så jag låser den om ett tag och öppnar nytt under adressen donsby.net/blog .Titta in där istället! Och sätt in den sidan på Bloglovin istället. Just nu fixar jag saker som headern, layout och sånt. 

Efter att jag låst bloggen får man skicka frågan om att läsa den med lösenord. Jag tänker mig att jag gärna skriver mer om kidsen om bloggen är låst. 

I'm a back!*

En månad tog det för mig att få mina krafter tillbaka. En härlig månad med maken hemma. Tack och lov för att han nu under hösten bestämde sig för att göra något åt det värkade knäet, opereras och få fyra veckor sjukledigt. Det var verkligen bra tajming. Jag sover bättre nu, absolut inte hela nätter, men bättre ändå. Det är stor skillnad på att bli väckt av en pojke som tassar in till vårt sovrum och frågar snälla mamma kan du komma till min säng, alternativt en pojke som kryper in i min säng så att jag knappt hinner vakna, och att bli väckta av gråt och skrik av varierande barn.

Min ork har återvänt, och mitt humör har blivit bättre. Jag far gärna till jobbet och tycker inte längre att det är ofattbart svårt att göra simpla saker. Jag dansar till och med hemma igen. Och kastar mig in i barnens rollekar med lika stor passion som förr. (Det var alltså jag som sjöng Sjörövarfabbe för full hals på piratskeppet i Fiskars.) Visst blir jag ännu stressat av vissa situationer (ex kombon baka pepparkakor med kids- skypea med farföräldrar- lyssna på elpianots demosång på hög volym- ta emot jobbsamtal- hjälp!), men jag försöker undvika sånt. Inte ordna för mycket program på en gång. Rowlis supertrots period har också lugnat ner sig, vilket är ofantligt skönt. 

It's a go!*

*Mario- citat, om någon undrar.

November i sinnet

Hej bloggen. Det var länge sedan sist. Du kanske undrar varför jag har inte har bloggat på så lång tid? Det kommer jag kanske också att undra om några år, så det är bäst att jag förklarar här. Om jag kan. För jag har inte kunnat göra en massa saker under hösten. Jag antar att det var flera års sömnbesvär som hann ikapp mig, hela företagare-mamma-värdinna-mamma-jag själv- kombinationen som till sist tömde mina krafter. Där i mitten av oktober sa det stopp. Jag orkade göra precis ingenting, hade inte energi till minsta lilla. Ja, förutom att laga mat och baka. Allt annat kändes som en vandring upp i Himalaya. Tur så är jobbet inte särskilt betungande den här tiden på året. Pojkarna har fått spela Mario i flera timmar per dag, jo, och jag tänker inte ha dåligt samvete för det. Jag skrev inte om det på bloggen, men för ungefär en månad sen döda en mårdhund fyra av mina hönor. Det påverkade mig massor. Att sköta om djuren var en av de där sakerna som fick mig att orka. Att komma in till hönshuset och se dem döda var svårt, svart. Det är fortfarande svårt för mig att fara till hönshuset. Jag var trött, hade huvudvärk, var mycket känslig, kände mig ensam och var inte alls speciellt Nora-lik. Om någon sa "Nora du måste göra det här !" brast jag nästan ut i gråt. Jag måste ingenting. Vi skulle fara till Italien nu i november, men jag fick ångest av bara tanken. 

För två veckor sedan opererades makens knä och han fick fyra veckor sjukledigt. Det är alldeles fantastiskt. Jag har fått vila en massa och fått njuta av sällskap. Jag har dessutom fått sova mycket mera! Jag är inte längre en mänsklig jojo som studsar från egen säng till Rowlis säng till Miljos säng till Rowlis säng till... Nu sover jag oftast största delen av natten i egen säng och kidsen väcker mig inte längre kring det där fruktansvärda klockslaget två. Vaknar jag för första gången närmare fyra gör jag en liten segerdans. Jag blir fortfarande slut efter att ha gjort något, men det blir bättre. Det kändes nästan ironiskt, att jag hela hösten gått med mulen himmel i sinnet medan vädret ute var fantastiskt. Sen när vädret faktiskt blev mulet sprack min himmel upp och solglimtar syntes bland molnen. Och vet ni, man säger ju att man inte kan köpa lycka men jag känner mig mycket upplyft och glad över att ha köpt min drömrock. Den som jag gått och längtat efter sen högstadiet ungefär. Fjällräven greenland parka, oh how I love you! Jag är också löjligt glad över att vår bil fungerar igen. 

Det känns egentligen helt galet för mig att ha det så här, jag har ju världens bästa jobb och jobbar 50% av vanlig arbetstid. Men men, sömnproblem ställer väl till det för alla yrkeskategorier antar jag. Även om man har sitt drömjobb. Utmattning kan komma i många former. 

Jag vet inte när jag orkar blogga igen, men nu vet du iaf varför.

Barnens rum

Eftersom det för en gångs skull är städat. 

Skog och spel

Vi var på skogsutflykt idag, jag, kidsen och min moster. Gick hela vägen till Dönsby West, ett nytt bostadsområde med vår bys namn. Som ni kan se har många tomter sålt och hus byggs i raketfart. Nej då. Bättre såhär, enligt oss. Barnen njöt av skogen, av picnicen, av alla lingon och blåbär. Jag njöt av att se dem springa omkring, hoppa över rötter och tuvor som om de inte gjort annat. De tröttnar aldrig, aldrig dämpas deras iver. Vi lekte hemma på gården också, tills Rowlis nya kärlek Supermario kallade in oss. Jag spelar hellre Mario med dem än ser på passiva program, jag blir så glad av att se glädjen i Rowlis ögon när jag fått en helikopter och han får sväva över alla elaka sköldpaddor. Men det är också mycket svårt att begränsa speltiden. Nu när maken är borta har det blivit lite väl mycket Mario. Jag hinner så bra städa och pusta ut medan de försöker spela. Jag tänker mig att skogen och Mario nog balanserar ut varandra. 

Septembers sista

Snart tar min favoritmånad slut. September är för mig en månad av lugn efter en intensiv sommar, en månad av leka med barn och äta direkt från naturen. Jag är glad över att ha spenderat den här hemma istället för att åka till Italien som jag brukar. September brukar vara en månad av få gäster på B&B, men till min stora glädje har jag haft fullt nästan hela tiden. Både långstidsgäster och spontana gäster. 

Som bäst jobbar jag i min morfars gamla hönshus. I tiderna huserade där ett hundratal höns. Jag har ett svagt minne av huvudlösa vita hönskroppar som sprang omkring på gården. Själv hade jag tio sommarhöns där som sjutton-åring. Varken Hugo eller jag städade efter oss. Ni kan tänka er i hurdant skick det är nu. Vet inte om det är på grund av all skit jag fått i mig idag, men jag känner mig inte alls bra. Det kan ju i och för också bero på att det är ganska tugnt att ha maken på resa så här länge. Jag har somnat med barnen i några kvällar nu.

Men sjuk ska jag såklart inte bli! Hönshuset ska bli kaninhus och bastustugan ska fixas i skick. Hyresgästen som bott där länge har nu flyttat ut. Båda är som tur roliga jobb, man ser resultaten så bra sedan. 

Början

Det är svårt att börja blogga igen efter en så lång paus, så vi kör med ett till högst innovativt och häftigt inlägg. Vad har Nora gjort idag?

Det är svårt att definera när dagen börjar. Började den vid fem då jag hoppade ner från Emils säng till Rauls och låg vaken en stund? Eller vid halv sju då Emil ropade på mig, jag kröp upp och han somnade om? Kanske den började 7.18 då väckarklockan ringde. Den väckte endast mig. Den blonda sov lugnt vidare, den mörka tittade upp och slocknade igen. Jag väckte dem försiktigt först, och sedan med fart till deras favoritsång "Dagny". Vi dansade ner och klädde på oss. Aningen sen lämnade jag över barnen till deras dagtant och körde hem. Släppte ut hönsen och matade kaninerna. Övervägde att genast jobba men var för hungrig. Åt en mycket ordinär frukost hemma och kände saknad efter alla underbara frukostar på jobbet. 

Städade två rum och bäddade sängar. Tvättade, hängde upp, inventerade frysen. skurade ett badrum, städade köket, plockade undan. Det är rätt så fullt på B&Bet denna vecka, mycket att göra! Matade djuren. Gick hem, åt en bit rest- paj och bestämde mig för att göra något så tråkigt som att shoppa eftersom jag ändå skulle till centrum för att köpa kontorsmaterial. Mina enda par byxor gick sönder igår och behövde ersättas. Köpte ett par snyggare från DinoDina, och ett hemmapar från Canny. Jag får av någon underlig orsak alltid dåligt samvete när jag köper kläder åt mig, och shoppar därför högst två gånger per år. Nu är årets shoppingkvot fylld med andra ord. Efter matbutiken körde jag till kidsen och överraskades av ett störtregn. Barnen var glada och sprang till bilen. 

Hemma spelade vi Mario Bros till vi hade dött minst sju gånger. De ropar Mamma, jag är kapabel att spela, jag vill vara Mario, du får vara Luigi!. (Kuriosa: deras gammelfarfar heter Mario). Jag är verkligen inte bra på att spela, och planerar att bjuda hem vår kompis Tino hit för att spela med dem nu när deras far är ute i Europa på roadtrip. Efter att jag frustrerat kastat wii- kontrollen i soffan städade jag den alltid röriga hallen. Ville fara ut och leka men det regnade stup i kvarten. Insåg att skåpet som nu står nästan oanvänd i kidsens rum skulle kunna flyttas till hallen. Rusade in till de lekande barnen och ropade Jag har en idé!. Vi sprang upp och började tömma skåpet. Jag drog ut det till övre hallen och sprang ner efter målfärg. Vi vill också måla! sa barnen i kör och tog av sig kläderna. Jag räknade tills tio, sen böt penseln hand. Till tio, till tio, tills de tröttnade och lekte på skåpet med bilar istället. Skåpet får samma gula färg som dörren i hallen. Klädde på kidsen och träffade en medeltida dvärg (den bor bra folk här i byn). Lämnade av barnen hos min moster.

Dags för burlesk! Jag var fortfarande styv i kroppen efter söndagens judoslakt. Halvårspausen från att ha blivit kastad på golvet kändes verkligen. Dans var precis vad jag behövde! Det var lika roligt som alltid, vi har en alldeles fantastisk lärare. Körde hem och var vrålhungrig. Plockade upp barnen, matade och nattade djuren. Åt en usel middag bestoende av några brödbitar och lite tonnfisk. Barnen hade som tur redan blivit utfodrade. Alldeles för sent somnade barnen, jag somnade nästan själv. Men tänkte på tvätten som skulle hängas upp och skärpte mig. Visst verkar tvättkorgen magiskt fylla på sig själv? Känns som om jag alltid tvättar. Kokte te, tände ljus och bloggade. Kommer antagligen att somna genast brevid en blondlockig pojke och köra ett pass bed jumping inatt.  

Hänt i september och upplevt i augusti

Barnen sprang över gården, B&Bet är redo för nattens gäster och jag har fått undan lite kontorsjobb. Då återstår inget annat än att återuppliva denna halvt förglömda blogg. Tänkte börja lite mjukt genom att räkna upp vad jag har gjort under denna månads frånvaro.

Jag återförenades med två glada pojkar och en make, bruna och utvilande från Italien.

Jag bjöd in två vänner och hade en mycket rolig kväll.

Jag flög till Italien för makens BFFs bröllop, och njöt av en natt på B&B på Bolognas landsbygd. Främst dansade jag, och åt. Dance like nobody's watching, even though all are. Don't care. 

Jag skaffade mig en ny hobby, burleskdans, och har inte ännu varit på en enda judolektion. 

Jag deltog på skrivretreat på ett idylliskt B&B i Karis (höhö) och fixade en dunderfrukost åt de andra deltagarna. 

Jag skaffade kaniner, Onni och Toivo. Men de förtjänar ett helt eget inlägg. 

Jag var sjuk precis en eftermiddag i feber och har mått semibra sedan dess. Rädd för att igen ha bihåleinflammation.

Jag fick två visdomständer utdragna och lider fortfarande lite av det. 

Jag skrek av skratt en hel kväll på borgbacken med en syster. 

Jag steg upp extra tidigt en morgon för att fota soluppgången över Kyrksjön.

Jag dansade en hel natt i Helsningfors med en vän.

Jag sa adjö åt B&B-gäster som jag helst hade velat att skulle flyttat in för mera än några nätter.

Jag tog emot andra underbara gäster och sa adjö igen. 

Jag tänkte på hur mycket energi det tar av mig att bjuda in gäster till mitt "hem" varje dag, bjuda på mig själv. Men också på hur mycket energi det ger. 

Jag känner stor tacksamhet över sommaren. Den har gått bättre än förväntan. Tack åt gästerna som gör att jag har råd med mitt jobb, tack åt mamma och alla som har hjälpt mig. Tack åt maken som orkar med en fru som jobbar morgon till natt under sommaren.

Jag planerade att bjuda in lekkompis åt kidsen åtminstone en gång varannan vecka, men har bara fullföljt ett våffelkalas. (Snälla människor med barn, kom och lek med oss?)

Jag köpte en ny bäddmadrass hem, nu känns det som att sova i en hotellsäng. Vardagslyx.

Jag lekte med barnen mer än förr. De är nu endast 15 dagar per månad hos dagmamman, fem timmar per gång. 

Jag möblerade om Radiokammaren och vårt vardagsrum.

Jag spraymålande vår crosstrainer kopparfärgar och kallar den nu Enterprise. (kopplingen är oklar).

Jag glömde bort att börja träna igen efter juli- och augustipausen. Mina armar skriker efter muskler. 

Jag shoppade en flapper girl- klänning till årets Halloweenfest, och en 50- tals klänning till whenever.

Jag målade vår tambursdörr gul och älskar den!

Jag började se på kanske världens bästa tv-serie och grät blod och tårar då jag insåg att det inte gjorts mer än tre avsnitt. Ascension heter den, se den och njut tills ni gråter av sorg. Obs den är Sci fi.

Jag uppmanades av flera personer att blogga igen.

Jag insåg att jag saknade det.

Myllykylän tila

Det är kanske inte smart av mig att säga att Finlands troligen finaste Bed and Breakfast finns i Ypäjä. Men det säger jag ändå.

Jag har följt med värdinnans instagram i några år och blev alldeles betagen och förtrollad av stället. Så då jag märkte att Liesjärvi ligger nära Ypäjä gav jag till ett glädjetjut och bokade direkt. Jag checkade in så fort det var möjligt på onsdagen, kunde inte vänta alls! Anna- Liisa tog emot mig och gav mig ett underbart rum med balkong. (Först fick överraskningen ett eget rum i stallet förstås). En annan härlig sak var att vi pratade mycket om att driva ett B&B. Det är sällan jag träffar "kollegor", och speciellt kollegor i min ålder. Resten av dagen gick åt att njuta av stället, förutom då jag körde till Loimaa för att äta. 

Varför var stället så fint? Huset var en gammal gård från 1800- talet som de hade renoverat och restaurerat. Det var i utmärkt skick och togs väl hand om. Vackra tapeter, gamla möbler och många fina detaljer. Allt var uttänkt, allt var gjort så mysigt som möjligt. Små lappar med visdomsord instuckna på överraskande stället. levande ljus ute i trädgården på annorlunda ställen, små kvistar med grönt inne. Dalahästar i varje rum. Porslinet i bara vittblått. Åh. Älsk på det stället alltså. Och frukosten! Nybakat bröd, smör i en liten glasburk, vitaminvatten och en massa godheter. Frukostnörd som jag är var det enormt tillfredsställande för mig bara att se på maten. Förstås var allting mycket gott också! Det var mycket inspirerande. Jag måste definitivt besöka Myllykylän tila igen.

En lustig sak hände förresten på vägen hem. Jag stannade i Forssa för toalettbesök. Jag for till ett café, sa att jag ville köpa ett bröd och hela cafét tystnade för en stund. No kidding, alla cafégäster tystade när jag pratade. Sen började de prata igen som vanligt. Mycket konstigt. 

Semester i Liesjärvi nationpark

Barnen och maken flög till Italien, och mamma gav åt mig en veckas semester! Hon lovade sköta B&B så att jag kunde vila upp mig lite. Vila upp mig har jag då sannerligen gjort! På måndag packade jag ihop en rinka och körde upp mot Forssa till Liesjärvis nationalpark. Där kastade jag fram mitt tält som automatiskt satte sig tillrätta. Jag gick kanske 7km den dagen, och gick och lade mig mycket tidigt. Njöt av att äntligen sova i tält och laga mat i trangia igen. Kvällen var underbar. Jag sov i tio timmar, åt frukost och sov några timmar till. Gaskade upp mig och gick 14 km i en vacker skog, Sov lite mer. Kokade åt mig mat och sov igen en full natt. Hjälp vad jag behövde det. Bara skog, mig själv, två böcker och en hel massa tystnad. Det var verkligen välgörande. 

Ondag morgon steg jag upp en tid vilken jag kallar sen men mina syster skulle kalla arla morgonstund. Jag skulle plocka upp en överraskning! Med överraskningen i bilen körde jag vidare till Torronsuo nationalpark, var jag dumt nog lämnade kameran i bilen. Kände behov av att springa fritt. Den parken var otroligt vacker! Dit far jag gärna igen, kanske med pojkarna. Jag kunde heller inte stanna länge där för jag var orolig för hur överraskningen mådde i bilen. Så jag körde vidare till nästa fantastiska ställe, men det förtjänar ett helt eget inlägg imorgon!

Underbara sommar

Mamma har hjälp mig med jobbet, barnen har barnvakt, jag har tid för vila och bloggning. Vilken intensiv sommar det är! Min bästa sommar arbetsmässigt, helt klart. Mamma hjälper mig mycket i B&B, så jag är fullt så trött som jag annars skulle vara. Det är alldeles fantastiskt. Jag är också så otroligt tacksam över att så många vill bo här på B&B i sommar, och blir glad för varje bokning. Det är så givande att träffa olika människor varje dag. En av de bästa stunderna på dagen är då jag sitter i frukostsalen med gästerna och bara pratar (och håller koll på bordet och springer efter påfyllning). Då jag får höra om deras liv, varför de är här, höra deras historier. Jag får berätta om min historia, om gården, om mina förfädrar. Det är för mig en verklig ynnest.

Vi hade gäster här på lördagen, makens arbetskompis med familj besökte oss. Maken och barnen åt frukost på söndag morgon med alla gästerna i frukostsalen. Barnen satt fint och åt sin gröt vilket är högst ovanligt. Rowli tittade efter ett tag omkring sig i salen, på alla människor och på mig, som var i mitten av det hela. Han frågade "Men har du födelsedag Mamma?". Jag svarade "Nej älskling, så här gör jag varje dag". Jag tror att det var bra för pojkarna att uppleva "Mamma på jobb". 

Jag har bokat åt mig en natt semester på ett B&B. Ett underbart vackert B&B i Ypäjä vars värdinnas instagram jag har följt länge. Det ska bli skönt med en liten minisemester, denna sommar har annors inte gett många tillfällen för vila och rekreation. När jag är där ska jag försöka att inte tänka med företagar- hjärnan, utan bara njuta. Av stället, tystnaden och av en 30 km skogspromenad.

Och så blev det juli

Vilken sommar vi har! Regn och eländigt väder, och besöksrekord här på B&B. Så här många gäster har jag aldrig förr haft. Jag hoppas att det håller i sig, men tror snarare på att alla flyr landet om vädret fortsätter så här. Mamma har som tur hjälpt mig en massa den senaste veckan, men jag är ändå mycket trött. Så blir det när man jobbar varje dag (vill här skriva #företagarensvardag, men det är väl ganska töntigt?). Idag har jag fått sovmorgon och har vilat en stor del av dagen, känner mig redan lite bättre. Svärföräldrarna är här vilket också underlättar arbetet. De kan föra barnen till dagis på morgonen, och hålla dem under uppsikt på eftermiddagen.

En stor förändring kan jag nu redan se sedan förra sommaren. Antalet gäster som bokat via booking var då ca hälften. Nu har jag nästan enbart booking- gäster. Det innebär att jag måste höja priserna kraftigt till nästa år. 85 e per natt, tänker jag mig. Minst. 

Kids and work

Sommaren är knappt halvvägs,  men jag kan ändå påstå att det här är den lättaste sommaren sedan jag var utan barn. Graviditetssommaren var tung, jag sov bort nästan hela den. Sommaren efter den var stressig eftersom jag fortfarade fungerade som mjölkko. Då skötte jag kidsen med mammas och mosterns hjälp i juni, maken skötte dem i juli och jag och vår au pair i augusti. Året efter det hade vi en alldeles fantastisk au pair. Förra året gick inte lika bra. Det var nog den tyngsta sommaren, absolut. 

Nu är kidsen på dagis från åtta till ett, vilket betyder att jag far till jobbet tidigt, kommer hem, kör maken till stationen och ungarna till dagis, tillbaka till jobbet. Det har gått utmärkt. Jag har oftast hunnit på allt bäddad och städat före kl ett. På eftermiddagen kommer kidsen ibland med mig till jobbet. Det kan t. ex. låta så här:

Nora "Oj, nu kom gästen! Vänta här pojkar så far jag och tar emot henne."

Rowli "Men jag vill också komma med!"

N "Nej, du får vänta här med Miljo"

R "Men jag vill!"

N "Du har redan pyjamasen på, och det regnar ute, inte får väl prinsessan Sofia bli våt?"

R "Men jag sätter på kläderna!"

Miljo "Jag vaktar honom mamma"

N "Bra Miljo, nu måste jag rusa, kommer snart!"

--

--

--

Inne med gästen och tar betalt. Skratt hörs utifrån. Två överlyckliga pojkar springer in i B&Bet. Båda har kläder på. 

Det är oftast bara roligt när de kommer med till jobbet, men om jag ska städa samtidigt blir det bara kaos. De äter upp alla mariannekarameller från gästernas sängar. "Man får äta karkkin om man har varit duktig mamma". "Du får också en!". Det som är klart lättare nu när pojkarna är på dagis till skillnad från när de var här med en au pair. En stor skillnad är att jag inte behöver tänka på lunch åt dem (eller mig själv). De springer inte heller in B&Bet under frukostserveringen vilket var ganska jobbigt förra året. Vissa eftermiddagar spenderar de hos grannarna, och det är jag ständigt tacksam för. I juli kommer farföräldrarna hit för två veckor vilket också förstås underlättar barnvaktandet.

Reviews

Sommaren har börjat bra, annat kan jag inte säga. Jag har haft gästar så gott som varje dag. Så många underbara gäster som får mig att flyga på moln. Idag var inget undantag. Men let's talk about något lite mera otrevligt. Reviews och ratings. Jag får ofta mycket fina omdömen, de senaste veckorna har nior och tior regnat över min bookings.com- sida. Men som alltid är det de negativa som fastnar mest. Idag fick jag en femma. Jag visste genast då jag träffade gästerna att de skulle ge ett dåligt betyg, ibland vet man direkt. Gästerna frågade exempelvis om matservering för kvällen. Någon sådan har jag ju inte. De frågade om öppna restauranger. Just den kvällen tror jag väldigt få restauranger har öppet i Finland. En annan femma jag har fått under våren var av ett par som inte hade läst hotellbeskrivningen och blev besvikna då det inte fanns frukostservering under våren och att man delar badrum. En femma som jag fick förra sommaren var däremot totalt berättigad. Då var jag helt slutkörd och skötte inte allt så bra som jag borde ha gjort. Det accepterar jag totalt. Det är såna här reviews som beror på missuppfattningar och sådant som jag inte kan göra något åt som gör mig mest ledsen. Som tur har jag under min sex- åriga företagarbana lärt mig att inte ta åt mig kritiken personligen. Det är att ta emot, kontemplera, uppleva känslor, gå vidare och försöka sitt bästa.

Old times

Fick fiilis ikväll och skannade in gamla foton från Dönsby. Jag tycker det är oerhört intressant att se hur byn såg ut förr i tiden.

Hello -70 och -80 talet! Idag hade jag en liknande fight med min tupp Krut som min morfar hade med Elvis. Notera den stora högen potatisar bakom den coola mannen. Gården var en riktig bondgård då. Ser ni vilken fin midsommarstång grannhuset har? Jag tänker kopiera stilen till midsommaren 2015.

Hello -40 till -60 talen! Mommo och hennes syster poserar i finkläderna. Den där ladugårdsbryggan är nu helt murken. Det röda grannhuset är däremot är i bättre skick än någonsin, och ser ungefär precis likadant ut från utsidan. Känner ni igen hästkärran? Det är den som jag har snyffat till, målat om och som nu ståtar vid ingången till gården. Och hör ni, hur häftigt ser det inte ut med hästen framför huset?

Idyllen, idyllen! En ko i trädgården. Bakom den finska sommarflickan finns huset vi bor i. det huset har inte heller förändrats mycket. På bilden var det bara 46 år gammalt. Titta på B&B husets framsida, det var helt annorlunda då Ingen balkong, dörrarna genast vid trappan (se bilden bilden med hästen för jämförelse).

Hagalandet

Nu har sommaren börjat! Jag har fyllt 31 år, lagat sommaren första frukost och gått en hel dag utan strumpbyxor. Jag har också vant mig vid min nya dator nu så jag hoppas att det leder till mer frekvent bloggning. Det här blir ett snabbt inlägg eftersom klockan är mycket och jag har ett sista Doctor Who avsnitt att se. Dagens insikter är dessa: att när Rowli och Miljo fyller 18 och kan få körkort kanske det inte finns något körkort kvar. Kanske man bara säger vart man ska och så sköter bilen jobbet. Wow. Att jag, även om det låter gammelmodigt, tycker om att betjäna andra människor. Gästen på jobbet utbrast förtjust, Oj, inte hade du behövt gå till så mycket besvär för vår skull! då hen såg frukostbordet. Jag ba, Det var ett nöje, absolut inget besvär!. Och så är det, jag njuter av att få fixa rummet i ordning och få laga frukost åt mina gäster. Det är verkligen ett nöje. Att det är lärorikt att prata framför en spegel och presentera sig själv. Även om en son tittar på en som om man vore galen. Att två veckors träning ger synliga resultat

Att Hagalandet har sjukt fina blommor och vacker miljö är dock ingen insikt, det visste jag redan. Nu är alla sommarblommor köpta och plantera, men ofotograferade. 

Hola!

Med två månaders förkylning, kronisk bihåleinflammation med operation på kommande, oanvändbar telefon, spontan magsjuka och totalkraschad dator har det inte kännts roligt att blogga. Nu har jag en ny och fin dator, och mår bra. Ska försöka blogga lite mer aktivt igen, jag lovar!

Hönsgård

Hönsen fick under veckoslutet en helt ny hönsgård! Supergrannen var snäll och byggde den. Tack! Den är mycket snyggare än den gamla, men vad som är viktigare är att den nya är bekväm och praktisk att använda också. En riktig dörr kan göra stor skillnad. Jag ska måla den idag. På tal om att måla stötte jag på ett stort problem; de har slutat importera Falu rödmylla. Alla hus är målade i den färgen, nu kan jag inte köpa mera och bara måla de delar som behöver färg. Jag borde i så fall måla hela huset. Som tur har vi lite färg kvar, jag hoppas att den räcker för problemområdena. 

Jag har inte bloggat om de nya kycklingarna som jag har lovat. Det är pga att de inte längre finns kvar. Ny kycklingar ska bo nära,  men avskilt med de andra i två veckor för att vänja de stora, annars pickar de kycklingarna. De hade bott med de stora hönsen i nästan tre veckor. Ändå tyckte tupparna att kycklingarna inte hörde hemma där, så de pickade dem. Jag hittade dem döda inne i hönshuset och utanför. 

Närturism, Läppträsket

Vet ni vad som är riktigt galet? Att jag har bott 26 år i Karis och först nu farit till Läppträsket. Jag har vetat att det är en av Finlands bästa fågelsjöar och att det har gjorts en massa arkeologiska utgrävningar där men jag har inte vetat att det är ett fantastiskt vackert område med mycket att se på.

Imorse anmälde jag mig spontant till en guidad tur till Läppträsket. Jag hade en ivrig ornitolog som gäst här på torsdag, han for till Läppträsket trots att han kom hit sent på kvällen och skulle starta tidigt på morgonen. Läppträsket får man inte missa, enligt honom. Så jag tänkte att det är bäst att jag lär mig lite om detta fågelskådarnas mecka. 

Guiden Göran Fagerstedt gör ganska sällan guidade vandringar dit, så haka på nästa gång det sker! Det är absolut värt det. Jag lärde mig mycket nytt om Karis, Läppträsket och arkeologi. Om ni inte har turen att komma med på en guidat tur så far dit på egen hand. Där finns naturstigar, picnic- bord och en grillplats som är öppen för alla. Jag kommer definitivt att ta kidsen och maken dit ännu i maj. Jag är alldeles förbluffad över hur ett så fantastiskt område har gått mig helt förbi. Nästa gång en turist frågar mig vad man kan göra i Karis kommer jag att förtjust utropa Läppträsket!.

Saker, minnen och golv

En full arbetsdag är fem timmar, och av de fem orkade jag jobba tre. Bättre än inget! Jag städade skåpet i vilket röret som blev utbytt i januari finns. Drog ut allt och kastade bort en hel del. Satt tillbaka julpynten till deras riktiga förvaringsplats. Jag är så glad att jag äntligen fick det gjort! Men att städa skåp och vrån i mina morföräldrars hus är svårt för mig, jag är alldeles för nostalgisk och sentimental. Jag har väldigt svårt för att kasta bort handbroderade dynvar, gamla borddukar och brev. Långt bak i tiden har någon satt mycket tid och arbete på dem. Sedan finns det en gråzon av saker som jag borde göra mig av med. Mommos handdukar och skor, till exempel. En del av dem har jag nu packat ihop och ska föra till återvinning. Jag hittade släktens gamla dopklänningar uppe i ett skåp, och blev ledsen över det faktum att de fortfarande finns där. Ingen syster eller kusin har tagit dem, och jag är den enda som inte hör till kyrkan och som ju därför inte har döpt mina barn. (Eller nej, Lillasyster hör ju inte heller dit). De är vackra, kanske hundra år gamla spetsdopklänningar som kommer att förvaras där uppe i skåpet tiotals år till. Sådant gör mig oerhört ledsen. Vad borde jag göra med dem?

Efter att jag städat skåpen och svepts in i nostalgiskt grubbleri ville jag göra något dramatiskt, så jag tog tag i kanten av en plastmatta och rev bort den. For hem efter en hammare och slet bort skyddslagret. Under fanns ett trägolv som inte är i lika fint skick som de andra jag har tagit fram, men som ändå duger. Jag dammsög det och tvättade det. Samtidigt tvättade jag väggarna och dörrarna i lilla korridoren. Då protesterade kroppen. Imorgon ska jag förbehandla golvet och måla det på fredagen. Kanske jag målar det med samma färg som Lillkammarens golv, kanske jag går wild n' crazy och målar det med mörkt grön linoljefärg. Vad tycker ni?

Jag tog fram det här golvet delvis för att det är sannolikt att köket har ett liknande golv. När ska jag våga ta fram det golvet?

Med skyddslagret och nu, tvättat men obehandlat. 

Easy like Wednesday morning

Idag ska jag försöka mig på en heldag på jobbet. Städa lite, pyssla lite, sortera lite. Ta det helt i den takt som passar mig. Det finns så många roliga saker jag kan göra på jobbet, sånt som jag inte har tid att göra då jag är frisk och kry. Då ska jag göra stora saker som att måla om husets framsida. 

Ska också kolla om jag har rätt rödmyllefärg i källaren för husmålningsprojektet.

Blått

Sådär ja, nu mår jag bättre. Jag fick mina bihålor spräckta idag. Trycket håller på att lätta men jag är fortfarande trött och yr. På fredag ska jag röntgas och vidareundersökas. För att fira att jag mår bättre gjorde jag vad jag har drömt om den senaste veckan- jag bakade chokladkex. De skulle bli chocolate chip cookies, men yra jag smälte chokladen istället för att låta den vara hackad. De blev goda ändå. Mycket goda. Jag har ätit minst fem stycken. 

Idag ska man bära blått för att uppmärksamma sjukdomen ME som jag har förstått är ungefär som att ha en influensa som aldrig går över. Se här för mer info. Det låter fruktansvärt. Jag går all in och har blåa yllesockor, blå klänning, blå skjorta och blå tröja. Rowli har blåa byxor och Miljo blåa sockor. 

#beblueforme

Vila, vila, vila

Jag börjar så smånigom känna mig lite friskare. Det här var helt klart den mest smärtsamma av de tre bihåleinflammationerna, det känns som om det aldrig slutar värka. Idag har jag bäddat i Radiokammaren, Lillkammaren och Gröna rummet, och är alldeles slut. Det var för mycket arbete, även om jag försökte göra så lite som möjligt. Det kommer bara en gäst till Lill och Gröna idag, så i dem bäddade jag bara en säng. Trots det skakade jag nästan när jobbet var färdigt. Ush då! Nu ska jag bara vila. Jag försöker låta bli att tänka på allt jobb som nu är ogjort, allt det jag hade planerat att städa och fixa före säsongen sätter igång. Jag ska tänka framåt istället, på allt som jag ännu hinner göra. 

Om ni som jag tillbringar dagen i soffan med Netflix ska ni se på serien Grace&Frankie, en komedieserie om två 70- åriga kvinnor vars makar lämnar dem för varandra. Perfekt att se på när man är sjuk.

Resetipset

Om ni också står inför utmaningen att resa bort en vecka med barn och endast ha handbagage bokat, måste ta med bilstolar och måste kunna röra er ordentligt på grund av långa transportsträckor så har jag två tips åt er. Glöm bort er trolley, ta på er 40-60 liters rinkor istället. Spänn fast bilstolen i rinkan genom att använda stolens egna remmar. En bilstol för 2-4 åringar passar perfekt för en rinka på 40-60 liter. En sån rinka är precis så stor som handbagagekraven kräver. På sidan av rinkan kan du dessutom spänna fast barnens ytterrockar. 

Om du inte redan har gjort det, så skaffa en trunki åt ditt barn. De är så otroligt bra! Sätt rinkan med bilstolen på ryggen, barnet på trunkin och dra. Du har en hand fri att hålla i ett annat barn vid behov. Trunkina är rymliga trots att de är rätt så små, alla barnens regnkläder, byteskläder och nattbljökor rymms dit utan problem. Ryanair förvånade oss med att ta hand om bilstolarna gratis. Det var tugnt för mig att bära rinkan och bilstolen från Tallins hamn till centrum, bilstolar väger. Men då hade jag också varit sjuk i en månad så mina krafter var inte vad de borde ha varit. Smidigt var det i alla fall. På flygplatsen och i Manchester gick det hur bra som helst! 

Otydligt telefonfoto, men ni fattar.

Dagens positiva

Hurra, jag fick en läkartid här i Karis! Jag fick mera antibiotika utskrivet och märkte hemma till min stora glädje att pillren är mycket små! Hurra, jag behöver inte kämpa med dem. Läkaren var dock lite oroad över att det här är min tredje bihåleinflammation under sex månader. 

Jag är mycket tacksam över att vara sjuk nu och inte under resan. En hel vecka fick jag vara frisk! Det skulle ha varit mycket tungt att må så här dåligt förra veckoslutet. Då Rowli inte mådde så bra, vårt flyg var försenat tre timmar, vi missade båten från Tallin till Helsningfors, sov över i Tallin och kom hem alldeles slut på söndag. 

Jag är också tacksam över att min moster och hennes man skött om barnen under eftermiddagarna denna vecka, att mamma nu gör Gröna rummet i skick för lördagens gäster och att jag fick en bok att läsa.

Och vet ni, jag hade en febertopp igår kväll och det var så jäkla roligt. Minns inte när jag skulle ha skrattat lika mycket som då. Jag låg dubbelvikt på golvet och gapskrattade. Det gällde något om små troll som man kan fängsla i tvättmaskinen. Eller var det då när maken frågade mig vad halsband heter på finska och jag svarade rantaletku. Det var också hysteriskt roligt enligt mig då.

Slottet

Det bästa i Skottland enligt pojkarna var Prinsessans slott. En dag efter att vi hade gått i ca två timmar längs med en kanal i duggregn beslöt vi oss för att köra till Invergarrys gamla slott. Pojkarna var mycket peppade. Vi hittade slottsruinerna och tittade in. Slottet var ganska litet, och alldeles i ruiner. Mamma kanske prinsessan bor där inne? frågar Rowli och pekar på ett litet hål vid markytan. Vi förklarar att prinsessan nog har flyttat ut, att prinsessor inte tycker om att bo i ett slott utan tak. Men vi vill se prinsessans slott mamma! säger Miljo.

Brevid det gamla slottet finns som tur Glengarry Castle Hotel. Jag hade sett en skylt vid vägen som sa att de serverar lätta luncher. Så vi kör längre fram längs slottsvägen. Pojkarna tittar på slottshotellet med stora ögon och säger Här bor prinsessan Sofia!. Jag skjuter upp dörren och kommer till en vacker aula med tunga möbler och hjorthuvud på väggarna. Går vidare längs med hallen var en eld sprakar. Tänker, Shit, hur mycket kommer vi att få betala för en lätt lunch här!. Ser en receptionist och frågar, I kid you not, stammande I read you serve light lunches?. Den jovaliska mannen ger åt mig en meny, och till vår stora förvåning är priserna mycket humana. Vi tar soup of the day, och blir ombedda att slå oss ner i the library eller the lounge. Miljo väljer the lounge, ett oerhört vackert, ljust rum med saker som verkligen inte lämpar sig för tre- åringar. Men pojkarna är hänförda, de går andaktigt omkring och säger Det här är prinsessan Sofias soffa och Här får man inte busa mamma, då blir prinsessan arg. Vår soppa kommer inburen på en stor träbricka, och pojkarna äter för en gångs skull fint. Jag och maken tittar nervöst på varandra och undrar hur länge friden varar.

Efter lunchen vill Rowli träffa prinsessan. Vi söker efter henne i biblioteket, men hon finns inte där. Jag känner mig förflyttat till en Agatha Christie roman. Rowli springer ut till hallen och jag förklarar för personal att he's looking for the princess. Mannen frågar mig om vi vill se prinsessans sovrum. Jag ba Yes!!!. Han säger Follow me och går uppför trapporna. Pojkarna springer efter. Han öppnar dörren till ett mycket vackert rum med himmelsäng. Pojkarna är exalterade. De blir mycket imponerade av att prinsessan har en telefon brevid sin säng! Mamma titta prinsessan har en egen telefon!. Den mycket trevliga mannen visar oss runt i slottet. Just då kände jag en mycket stark kärlek till Skottland och dessa fantastiska, varma människor.

Ute på hotellets gård upptäcker pojkarna en likadan blå traktor som den i Lilla röda traktor. Det är Bel Blue! säger de ivrigt och leker ute på gården länge. Det ger maken och mig den första chansen på hela resan att prata på tumanhand. 

Man ska inte underskatta gamla slott och slottshotell, inte.

Veckans jobbsaldo

Måndag: Bädda i Lillkammaren, städa köket och övre våningen. Det hade jag egentligen inte ork till men det var tvunget att göra.

Tisdag: Göra redo Gröna rummet för kvällens gäster. Städa badrummen. Sortera räkningar och kvitton i bokföringsmappen.

Onsdag: Inget fysiskt. Var alldeles för trött och sjuk. Som tur var Lillkammaren färdig för kvällens gäst. Barnen var hemma med mig.

Torsdag: Byta lakan i Röda rummet, mycket lååångsamt och försiktigt. Fylla på ordentligt med mat och vatten till hönsen. Skicka in skattedeklaration. Fortfarande sjuk, men har ingen feber.

Fredag: Tänker inte göra något annat än att besöka läkaren och fixa bihålorna. Jag vill egentligen inte ha mera antibiotika, men måste nog böja mig. Är bara så fruktansvärt rädd för stora piller. Jag måste kämpa i flera minuter för att få dem ner. Känner mig lite som en lurendrejare som har barn på dagis även om jag inte jobbar. Skulle dock aldrig döma andra föräldrar på samma sätt som jag dömer mig själv.

Jag hoppas på att nästa veckas jobbsaldo blir lite högre, jag har så mycket som jag vill göra!

Dagens tips

När sötsuget slår in efter en lång sjukdag och man snabbt vill äta något gott är detta recept att rekommendera. Jag hade bara kokosmjöl hemma, så jag böt ut mandelmjölet mot det. Och mjölken mot kokosmjölk eftersom jag under min rigorösa googling lärt mig att undvika komjölk i förkylningstider. Rowli kläckte ett ägg i smeten också. Det blev supergott, och var snabbt att laga. 

Däremot kan jag inte rekommendera att lämna barn ensamma med kakan då du vilar dig efter bakandet och ätande, speciellt om du är den enda vuxna hemma och är sjuk. Det kan hända att ett barn kommer till dig i soffan och säger Mamma jag är en chokladgubbe. Det kan hända att barnen smetar kaka över köksoffan och sig själva. Det kan också hända att ett barn blir ledsen av din arga reaktion och kryper chokladig ner i sängen. Du kan behöva städa köket, bada barnen och byta sängkläder.  

Bara negativitet här, se vidare.

Här råder fortfarande sjukdom och elände. Jag har stegring och ett fullständigt täppt huvud. Nästäppan antar jag att håller på att utvecklas till en till bihåleinflammation. Var ju bara två veckor sedan senast. Jag har sökt internet igenom efter tips på hemkurer och har provat allt. Som bäst har jag en bit vitlök i nästan till Rowlis stora förtjusning Men mamma, man ska ju laga mat med den, inte sätta i näsan!. Rowli själv är frisk, men hemma för att inte smitta andra. Miljo har blivit lite sjuk han också, men likt sin far är hans förkylningar av den lätta sorten. Han är alltså sitt vanliga hyperaktiva jag, men med hosta och snuva.

För att ytterligare förstärka denhär underbara auran av negativitet som bloggen nu utstrålar kan jag lista några till höjdpunkter. Ett, en bräda i trappan till B&Bet har gått sönder. Vet ej hur man kan byta ut den eller hur dyrt det blir. Plastmattan i köket i B&B har fått ett till hål (infoga föregående mening). Jag har kommit fram till att vi måste avliva våra tuppar. De är på tok för aggressiva, Krut hoppade igår på Rowli. Hönsen ska öka trivseln på gården, inte utgöra en fara för barnen.

Mjukar upp det hela med en bild på stolta Rowli

Denna eländiga sjuka

Jag önskar ibland att jag vore lika bra som NinaFotograf på att blogga om misären som uppstår när man varit sjuk i över en månad, arbetet bara hopar sig och en måste ta hand om sjuka, överenergiska, trotsande barn och ta hand om hemmet också. Jag orkar inte vara sjuk längre. Imorgon är jag frisk, okej?

Skottland

Hello Finland! Vi har haft en underbar första riktig familjesemester! Skottland var förstås vackert och magiskt, och mycket inspirerande för en B&B- företagare. Flera gånger under bilfärderna frågade maken mig vad jag tänker på då jag såg så fundersam ut. B&B! var alltid mitt svar. Skottland är nerlusat med Bed and Breakfasts. Det finns en bakom varje kurva. B&Bet var vi bodde var perfekt för oss. Vi hade en self- catering cottage med två sovrum, vardagsrum och kök. Det var ungefär lika stort som vårt hem. De har fullt från maj till oktober, redan nu fullbokat. Det är helt otroligt. 

Vad gjorde vi i Skottland då? Förutom att vi körde 1600 km vandrade vi en hel del. Kidsen är ju vana promenerare, men vi var ändå förvånade över hur bra de orkade vandra. Det blev några fyra kilometers promenader lägns kanaler, floder, i skogar. Vi såg Loch Ness, men inget monster, beundrade karga, snöklädda berg och tittade ut över den fårbeströdda landsbygden. Åt haggis (älskar haggis!), scones med clotted cream, fish and chips, musslor och sen billig pasta hemma på kvällen. Rowli lärde sig använda kameran och fotade oss ivrigt. Han blev sedan sjuk mot slutet av resan och är nu ordentligt förkyld. Vi upptäckte att det på bensin stationer säljs en underbar jordgubbssmakande febernersättande medicin. Han har nu smittat mig också tyvärr, det är oundvikligt eftersom jag sover tätt intill honom. Det får bli en lugn vecka nu igen för mig. Synd, jag hade sett framemot att kanalisera all inspiration från Skottland till arbete.

See ye efter!

Tidigt imorgon tar vi båten till Tallin, på eftermiddagen tar vi flyget till Manchester, sent på kvällen bilen till Glasgow. Framme i the Highlands är vi någongång under lunchtid på söndag. Då ska vi paja lamm och klappa gäss. Jag är inte ett dugg oroad hur resan ska gå med twinsen, de är så resvana och vi ju faktiskt två vuxna. Kidsen har berättat åt sin dagvårdare att det finns långa köer, att man måste vänta mycket och sitta stilla då flyget lyfter. Som tur är min sjukdag dessutom idag och inte imorgon. Vore inte så bra med illamående och yrsel då. Det ska regna hela veckan i Skottland, men vi reser inte för vädret. Låt det regna, huvudsaken är att vi är på äventyr hela familjen! Bara vi fyra på semester sedan dagarna i Toscana då kidsen var 3 månader. 

Vår stuga har wifi, så jag hoppas jag kan blogga därifrån. Om inte, så cheerio!

Dagens

Det är konstigt hur lite man egentligen hinner med på två timmar. Jag hade tänkt fixa väglagets papper, städa gården, göra i ordning två rum, köpa frukostgrejer åt gästerna, köpa grejor till trädgården och skriva fakturor. Allt tog mycket mer tid än vad jag hade beräknat, t.ex var det långa köer i butiken. Jag insåg ju också att jag inte kunde köpa en ny sopborste till trappan eftersom den inte rymdes i vår bil. Nu är allting som skulle göras gjort, och det enda "arbete" jag måste göra idag är att ta emot två italienska gäster. Det ska bli roligt! Sedan blir det biokväll.

Kycklingarna flyttade också ut idag. Jag kom nu på att jag inte alls har visat Buorre, Awakea och Bonjour här på bloggen, lovar att göra det efter resan! Supergrannen har renoverat den gamla kaninburen och gjort den mycket mer funktionerlig. Tack! Där trivs kycklingarna bra nu.