La normalitá

Vi har det så skönt här! Vardagen är precis som vi hade önskat oss. Sol, värme och lugn. Vi kör pojkarna till skolan till åtta, vi kommer hem och jag redigerar bok, läser, gör någonting roligt i några timmar. Ste kör mig halvvägs ner till stan, resten går jag. Väskan är packad med handdukar, shorts åt pojkarna, vatten och en bok. Vägen får ta sin tid.

Läraren leder ut klassen genom ytterdörren, barnen får först fara då de ser sin förälder. R&E vinkar glatt åt mig från trappan. Alla barn, föräldrar virvlar ut på gatan. En polis står i mitten av gatan för att dirigera trafiken. Pojkarna pratar i ett medan vi går ner till stranden. Vi stannar vid en bar och köper lunch åt barnen. 

Jag breder ut en handduk på stranden, någon av pojkarna hoppar på den med sandiga skor. De byter om till skjorts och tar av sig sin huppari. Miljo sätter igång med sandslottsbygge och Rowli hoppar omkring i vattenkantan, eller raggar upp en hund att leka med. Jag sitter med solglasögonen på och vaktar barnen som en hök. Vågorna är stora och barnen små.

När solen är lite lägre ner på himlen kommer Ste till oss, han har arbetat färdigt. Vi handlar mat och kör hem. Kanske vi värmer pizzaugnen med ved och kokar tomatsås, kanske vi äter arancini di riso köpta i en rosticceria, kanske vi grillar färsk fisk på grillen vår hyresvärd har byggt. R&E gör sina läxor och leker spioner i trädgården. Jag har vant mig vid att diska förhand.

Jag läser LasseMajas detektivbyrå åt barnen som somnar genast. Vi vuxna spelar ett parti yatzy och ser ett avsnitt Grimm. Myggor biter oss på natten och grannarnas hundar skäller. Vi vaknar upp till en ny dag med solsken.

La scuola

Arbetsveckan lider mot sitt slut och skolveckan är redan förbi. Hur har det varit i skolan då?

De största skillnaderna berättade jag redan om. Barnen börjar kl. 8.10 och slutar 13.35, och har bara en rast på 20 minuter i vilken de ska äta sitt mellanmål. Hur mina livliga barn klarar sig utan motion på raster undrar jag, men det verkar gå bra. Första dagen var Rowli lite rädd för att läraren skrek åt en elev, han är ju inte precis van med sånt i Finland. Igår hade en lärare blivit arg på en annan elev för att hen inte ville ha på sig sina glasögon på lektionstid. Det är kanske lite tidigt att säga, och svårt eftersom jag inte är med i klassen, men jag har en aning om att det lite tuffare klimatet passar Rowli bättre. Miljo är alltid så anpassningsbar och positiv, honom är jag inte orolig för. 

Deras skola

En annan skillnad är läxorna. I Finland har de modersmål- och matematikläxa varannan dag. Här finns det inte ett likadant mönster? Iaf har vi inte märkt av det ännu. R&E har fått två läxor hittills, först var det att lära sig former på engelska, sedan att lära sig utantill några rim/ ramsor om bokstäver "curioso é l'u che guarda in su" och så vidare. De fick nu en läxa att göra under veckoslutet, men jag har inte kollat vad den är ännu. 

De ämnen de har nu är jumppa, italienska, engelska, matematik, naturvetenskap och religion. Vi valde att de skulle få ha religion om det var i mitten av skoldagen. Och eftersom de här studerar katolicism känns det mer okej (deras pappa hör ju till den kyrkan) än den lutherska som ingen av oss två har någon koppling till. 

Det har nog varit lite jobbigt för Rowli att fara till skolan på morgonen. Han har varit orolig och sagt "kan vi inte bara ha semester?". Därför var det så fint idag när han genast hittade vänner på skolgården, lekte nata och hängde med sina nya vänner så som han aldrig gjort något annat. Miljo hängde förstås med. Idag gick de hand i hand med en ny vän ut från skolan. Det gör mig så glad i hjärtat. 

Hemmaskolan går också okej. Vi har gjort läsläxa, bokstavs- och pysselparad, övningshäfte och matematik. Matematikboken kan de spontant ta fram själva då de vill göra något roligt. (Who are these kids? My?). Ikväll ska vi prata finska, temat är kroppsdelar. 

Per mamma, ancora

Nej, det blev ingen dag hemma med med mensvärk. Det insåg jag genast på morgonen. Därför skrev jag till dig och bad om att få manuskriptet. När jag sparade filen på din google drive satt jag den inte i den mapp som jag också har tillgång till. Ups. Snabbt som blixten tömde jag min ryggsäck och fyllde den med datorn och badlakan. Det skulle bli en till varm dag och jag ville inte slösa den på att vara här upe i bergen. 

Min plan var att hitta en bar var jag kunde sitta med laptopen och läsa/ redigera manuset, men jag hittade inget passligt. Antagligen hade de endast pyttesmå bord inne eller bara bord ute. Från ett blev jag nästan utkörd när jag frågade om de hade något glutenfritt. No no, no gluten free, that is a different kitchen, sa de på knagglig engelska. Nästan alla besvarar min italienska med engelska. Konversationen kan låta såhär: 

N: Salve, vorrei due gelati

P: Small or big cup?
N: Piccoli grazie. Uno con cioccolato bianco e fragola
P: Strawberry?
N: Si, fragola

Enerverande! Nå, jag hittade tillslut ett bibliotek var jag tänkte slå mig ner. Cefalú har ca 15 000 invånare så jag tänkte att bibban skulle vara i stil med Karis. Bibban bestod av ett litet rum, med en skylt på dörren var det stod "förbjudet att ha en väska med sig in". 

 Så jag struntade i allt vad datorer heter och for till stranden. Bredde ut ett badlakan, plockade fram min bok läste i timtal. Sov en stund och tog sen ett uppfriskade dopp. Får börja jobbet imorgon, om värken tillåter. Jag hade i alla fall en underbar dag på stranden.

Barnen hade de också det bra i skolan. De var på gott humör och pratade i ett om allt. Jag är så glad över att de trivs där! Senare på eftermiddagen körde vi tillbaka in till stan för att köpa häften åt barnen. Sånt får de förstås inte via skolan. Vi handlade också lite nytt till stugan. Kalla mig galen men jag vägrar laga mat i teflonpannor var hälften av ytan är bortskrapad. Måste ännu köpa ett nytt skärbräde #plastofob. 

Cioa mamma!

Hej,

vi är framme nu. Jag vet, jag textade dig redan i går kväll men dagen har varit så full att jag inte hunnit med mer. Det är väl alltid så de första dygnet, allting är nytt och det tar tid att smälta allt. Igår kväll var vi mycket trötta och stupade i säng. Förutom att ett batteri som tickade i otakt störde min nattsömn sov vi alla bra. Du vet, sover barnen bra sover jag bra. 

Vi hade ingen mat i stugan. Bara vatten. Att äta frukost på en bar var ett enkelt beslut. Väckning klockan 7.15 as per usual, och sedan iväg! Före frukosten skrev vi in barnen i skolan. Jag hade lite stressat inför det. Ste hade ringt dit i juni och de hade sagt, kom den 12.11! och det var allt. Jag hade i hans fall ringt och meilat några gånger före vi faktiskt kom hit, men han sa det löser sig och det gjorde det. 

Rowli ville inte till skolan. Han stretade emot och gömde sig. Förändringar är svåra för honom. Skolan verkade vara mycket trevlig, atmosfären kändes bra. Det var en lättnad för mig. Personalen var vid första intryck fantastisk, så välkomnande och varma. Hela klassen ropade SI! när de frågade om det skulle bli roligt med två barn från Finland i klassen. Ste for ganska genast hem på jobb, jag stannade kvar en stund och for sen ut på stan. 

Luften var varm, himlen var blå och jag kände mig fri. Men hungrig, definitivt hungrig. I baren fanns förstås inga glutenfria bakverk, så jag såg på när de andra åt. Söndagen hade inte heller varit en succéhistoria i matväg för mig. Först köpte jag en bok, förstås, en måste ju ha prioriteterna i ordning. Jag hittade en liten mathandel och gick ner till stranden. Eller till klipporna, mer exakt. Satt där i solen och såg ut över havet medan jag åt en bit ost och crackers. 

Dagen blev allt hetare och tillsist satt jag i solen i min noppiga I love Karis- tskjorta och långa svarta byxor. Läste La piccola principe, jag har aldrig läst den förr, kan du tro? Det var en perfekt dag, jag slog ut armarna och sa högt till mig själv får man ha det så här bra?. 

När klockan närmade sig halv två slog jag mig ner på skolgården. Den fylldes av, ja, nästan hundra föräldrar. Mammor, pappor, mor- eller farföräldrar. Lärarna kom ut med sina klasser och barnen emottogs av hurrande föräldrar. Fiilisen var på topp och det kändes som om de inte hade sett sina barn på minst en vecka. Jag som är van med att i all ensamhet hämta barnen från eftis, helt utan sällskap av andra föräldrar blev rörd. Tänk vilken samhörighet. Du skulle ha gillat det.

R&E var glada över skoldagen, och hungriga. Vi hade förstås inte hunnit fixa ordentliga mellanmål åt dem. Du skulle inte ha gillat. Eleverna äter sitt mellanmål i klassrummet mellan två lektioner, de får ingen mat i skolan. De har inga egentliga raster heller, raster så som vi har. Ingen obligatorisk uterast. Jag tog barnen till en bar för lunch. (obs att bar inte betyder bar så som vi anser det- jo det finns sprit men främst får man paninin och briocher, minipizzor och kaffe.) Sen firade vi första skoldagen med glass. SÅ GOTT!

Stugan då? Jo, ja, nja. Gården är alldeles fantastisk och utsikten något alldeles extra. Men den har ju sina nackdelar. Köket är litet. Man kan knappt stå där. Ena vessan spolar knappt och det finns ingen diskmaskin. Känns ju löjligt att klaga på det, men jag vill vara ärlig. Nedre våningen är lite kall och det finns ingen elektrisk ugn. 

Barnen är nattade och hundar skäller utanför. Imorgon kommer jag inte att ligga på stranden och njuta av livet, jag kommer att vara hemma i sängen med mensvärk. Så kan livet också vara på semestern. Jag meddelar sen hur andra skoldagen går!

Vi hörs,

Nora

Tra un po'

Dagarna till avfärd går att räkna på en hand och jag börjar inse att, hjälp, vi ska vara borta i nästan två månader! Alla TÄNK OM börjar hopa sig. Tänk om det snöar massor och jag inte finns på plats för att skotta snö? Tänk om Lilla Lingonsylt inte trivs med våra arrangemang? Tänk om något händer på jobbet? Tänk om, tänk om...

Bara andas Nora. Om det snöar massvis kan jag köpa tjänster, så som jag har gjort med städningen av B&B. Städfirman byter också sängkläder. Lingon har levt med Nekku tidigare och han kan alltid komma hem hit genom kattluckan. Jag har arbetstelefonen med mig, om något händer kan jag lösa det. 

Tänk om barnen inte trivs i skolan? Nå, det är för en så kort tid, och om det går riktigt dåligt kan jag hemskola dem. Deras farmor som var lärare kommer också att bo med oss i några dagar så månne det inte lyckas. 

Tänk om jag känner mig oerhört ensam där när barnen är skolan och maken jobbar. Nå, jag är ju van.

Dagarna rusar verkligen iväg nu. Jag har plockat fram våra resväskor och kommit fram till att det här blir första resan som barnen inte tar sina Trunkies med sig. De har varit fantastiska, men nu behöver vi större handbagare. Vi checkar in endast en väska, och i den väskan ska en extra väska rymmas, plus barnens skolväskor. I makens handbagage ska hans datorer rymmas. Så det kan ju bli en utmaning. 

Vaccin

Den italienska skolan gav åt oss en lista på saker som vi måste göra för att barnen skulle få gå i deras skola. En av punkterna var vaccin. Om debatten kring vaccin är upplevs stormig i Finland är den hundrafallt värre i Italien. Skolorna där har därför extra tuffa krav; är du inte vaccinerade kommer du inte till skolan. Rowli och Miljo har förstås fått de vanliga finska vaccinen, plus fästingvaccin, men det behövs några till.

I september hade vi tid till en läkare. Hon blev genast fundersam över megignokockvaccinet. I Italien får barn vaccin emot alla stammar, här i Finland fås det ena vaccinet ges åt barn under 12 år. Hon skrev recept åt det andra och sa att vi skulle plocka upp vaccinet på apoteket och sen få sprutan. Vi fick då också hepatitvaccin. Jag bokade tid till skolhälsovårdaren och for till apoteket. Där blev apotekaren mycket fundersam och sa att det inte fanns i lager. Hon ringde senare upp och sa att det inte fanns i tukkun heller. Kanske det skulle finnas i universitetsapoteket i Helsningfors. Dit far jag ju inte så ofta så vi beslöt att ta det i Italien istället, och hoppas på att skolan ändå godkänner att Miljo och Rowli ändå får börja där.

Andiamo!

Mörka kalla november, vem vill stanna i Finland då? Ingen? Tänkte väl det. Kan min man distansjobba? Jo! Jee! Kan barnen gå i skola i Italien? Förstås!

Vi ska spendera nästan hela november och december på Sicilien. Hyra ett hus i Cefalú och försöka leva en italiensk vardag. Ste kommer att jobba, jag kommer att... Ja, det får vi se! Läsa min mammas manuskript på ett café, springa längs med stranden, prata bättre italienska, packa lunchlådor åt barnen. 

Cefalú är bekant för oss sedan tidigare. 2007 besökte jag och Ste staden i vår roadtripp i Sicilien, jag blev redan då alldeles förälskad i staden. Kanske pga Diana-templet? Förra året bodde vi där i tre veckor tillsammans med en annan familj. Det var de bästa tre veckorna på hela förra året. Då hade vi en simbassäng vid vårt hus, och en takterass var vi körde förskola på förmiddagarna. Tyvärr kommer inte den andra familjen med oss i år, men det blir nog bra ändå. Vi får sol, en massa tid för familjen och blir dränkta i italiensk kultur. 

Jag har tänkt blogga om tid där, och också om byråkratin kring att byta skola för två månader. Va bene?