Så lätt man glömmer

Jag gick igår igenom foton från sommaren och såg flera av getterna Nestor och Napoleon. Åh, så gulliga. Inte var det väl så besvärligt ändå att  ha getter? De var ju ganska snälla, egentligen? Och gästerna tyckte de så charmiga. Nestor var en riktig linslus. Kanske det ändå blir getter igen?

Stora moder vad tänker jag på?! Har jag helst glömt bort Napoleons enorma horn och heta temperament? Blåmärkena på benen? De gånger som getterna rymde och vi var tvugna att jaga dem genom byn? Nej getter, nej! Ankorna däremot var trevliga djur. Kaninerna likaså. Inte så mycket arbete. 

Varför behöll jag inte de här supersöta kaninerna?

Till nästa sommar vill jag som sagt ha grisar och höns. Men det kräver tyvärr ganska mycket förarbete, så vi får se om det går. Det är också lite synd att min lilla familj spenderar nästa jul i Italien och därför inte kan frossa i egen gris. Grisarna skulle få bo i gethuset, ungefär på samma plats fanns det grisar på mina morföräldrars tid. Hönsen skulle förstås bo i hönshuset, men bara i ena delen. I hönshuset fanns under min barndom ca 100 höns. Det måste rustas upp efter den 20 åriga vilan. Mycket jobb, som sagt!

Napoleon in action

Sakta

Det börjar märkas att den finska sommaren nu har tagit slut. Denna vecka hade jag tre rum bokade på måndagen och har fullt på fredagen. Övriga dagar har jag endast ett eller två rum bokade. Sakta går vi mot vintersäsongen. Jag spjärnar både emot det eftersom jag ÄLSKAR mitt jobb och ser också framemot semestern så mycket att jag nästan börjat packa resväskan. Men ännu är vi i Finland i två veckor! Dessutom får jag japanska gäster sista kvällen, vad är väl bättre än det?

Snart är det även dags för getterna att åka hem. Napoleon har nu försökt stånga mig två dagar i rad. Han är stark, och hans horn är inte att leka med. Som tur har jag haft en annan person med mig som hjälp mig när han gått till attack. Jag är tillräckligt stark för att hålla honom stilla men kan inte leda honom till matställe och hålla hans horn borta från mina ben samtidigt. Nestor däremot är hur gullig som helst. Ungarna älskar att klappa honom och springa efter honom.

Getter

Här en skakig videosnutt över springande getter. Jag kommer inte ihåg min morfar så mycket, men när jag ser mig själv springa i stövlar över hans gård påminns jag på något sätt av honom.

Den bästa gräsklipparen

Beskåda hur väl vår övervuxna äng har ätits upp på några dagar. Det finns som tur mycket kvar, de har mat har för resten av sommaren. Vi spänner upp ett rep mellan träd på båda sidorna av ängen och låter getterna gå i lina. På så sätt får de röra sig ganska fritt och trasslar inte in sig i något. Desstom är det en mycket billigare lösning än att hägna in hela ängen. Till natten tar vi förstås in dem till den lilla inhägnaden på gården. Idag åker för övrigt Kaino till en ny familj i Karislojo, vilket är ganska skönt eftersom hon redan har lyckats rymma från oss ett antal gånger.

Gräsklipparen i action!

Nestor arbetar av ett nytt område

Frukost

Sommarfrukost i B&B är en utmärkt början på dagen. Att få lämna över ungarna till min moster, släppa ut getterna och börja fixa morgonmål åt gäster och inte torka jogurt från deras öron och tår är mycket uppfriskande. Dessutom hittade jag idag äggkokarens borttappade vattenmätare, pussade den glatt och önskade den välkommen tillbaka till frukostgänget. Om jag bara hittar min tomatskärarkniv är min lycka gjord. 

Denna sommar, efter år av grötkokande åt småpojkar, har jag tröttnat på gröten och ersatt den med jogurt. Liten gallup här; förväntar ni er gröt i ett B&B eller låter jogurt med två sorters mysli och två sorters sylt/marmelad/bär lika bra eller bättre?

Åh, ljuva arbetsplats!

Detta är Kaino. Notera de vassa hornen.

Rhododendronen har börjat blomma!

Dagens nyhet

En till get har flyttat till vår gård. Hon heter Kaino och stannar hos oss i två veckor. Sitt namn till trots är hon allt annat än blyg. Nestor har blodiga horn pga hennes stångande. 

Dagens andra nyhet är att kidsen (de humanoida kidsen alltså) kommer ihåg var de åkte pulka och sätter sig nu förväntansfullt sig ner i backen och hoppas på att åka ner. När det inte fungerar hasar de sig ner lika glatt på rumpan.

Obs, detta är Napoleon.