En full arbetsdag är fem timmar, och av de fem orkade jag jobba tre. Bättre än inget! Jag städade skåpet i vilket röret som blev utbytt i januari finns. Drog ut allt och kastade bort en hel del. Satt tillbaka julpynten till deras riktiga förvaringsplats. Jag är så glad att jag äntligen fick det gjort! Men att städa skåp och vrån i mina morföräldrars hus är svårt för mig, jag är alldeles för nostalgisk och sentimental. Jag har väldigt svårt för att kasta bort handbroderade dynvar, gamla borddukar och brev. Långt bak i tiden har någon satt mycket tid och arbete på dem. Sedan finns det en gråzon av saker som jag borde göra mig av med. Mommos handdukar och skor, till exempel. En del av dem har jag nu packat ihop och ska föra till återvinning. Jag hittade släktens gamla dopklänningar uppe i ett skåp, och blev ledsen över det faktum att de fortfarande finns där. Ingen syster eller kusin har tagit dem, och jag är den enda som inte hör till kyrkan och som ju därför inte har döpt mina barn. (Eller nej, Lillasyster hör ju inte heller dit). De är vackra, kanske hundra år gamla spetsdopklänningar som kommer att förvaras där uppe i skåpet tiotals år till. Sådant gör mig oerhört ledsen. Vad borde jag göra med dem?
Efter att jag städat skåpen och svepts in i nostalgiskt grubbleri ville jag göra något dramatiskt, så jag tog tag i kanten av en plastmatta och rev bort den. For hem efter en hammare och slet bort skyddslagret. Under fanns ett trägolv som inte är i lika fint skick som de andra jag har tagit fram, men som ändå duger. Jag dammsög det och tvättade det. Samtidigt tvättade jag väggarna och dörrarna i lilla korridoren. Då protesterade kroppen. Imorgon ska jag förbehandla golvet och måla det på fredagen. Kanske jag målar det med samma färg som Lillkammarens golv, kanske jag går wild n' crazy och målar det med mörkt grön linoljefärg. Vad tycker ni?
Jag tog fram det här golvet delvis för att det är sannolikt att köket har ett liknande golv. När ska jag våga ta fram det golvet?
Med skyddslagret och nu, tvättat men obehandlat.
