Överallt ligger det unga kvinnor i soffan, de orkar inte.
Citat från dokumentärserien We can't do it som går på SVT.
I can't do it. Eller I coudn't do it. Sommaren 2017 blev jag utbränd. För att inte glömma vad som hände, och för att se till att det inte händer igen skriver jag ner det här. När började det, det minns jag inte. Kan det ha varit redan där i sista veckan i juni, när jag manglade lakan sent på kvällen? Då redan var jag så otroligt trött. Jag grät väl en skvätt och önskade att sommaren vore förbi. Dagarna rusade förbi, och jag med dem. Jag vaknade ca kl sex på morgonen, for till jobbet, gjorde frukost, började baka till cafét medan jag serverade gästerna och umgicks med dem. Multitaskning. Hård koll på alla bokningar, på vad som skulle bakas, ansvar över allt. Samtidigt var det ju härligt, och så roligt! Fantastiskt att jobba med min lillasyster. Nattens gäster checkade ut, rummen städades, tvättmaskinerna rullade, cafét öppnades, kaffet kokades, djuren omsköttes, barnen togs hem från dagis halv tre, sköta barn och jobb, cafét stängdes, nya gäster kom, sköta en del av hemmet, hänga upp tvätt, kippa efter andan, natta barnen, svara på bokningar, fara till butiken, sova och göra det samma dag efter dag utan paus. Jobb a, sova, jobba, sova. Keep strong and carry on.
Mantra i huvudet jagkangäradetjagkangöradet jagorkarjagorkarjagorkar litetilllitetilllitetill
Köra bil och tänka "Nu Nora ska du köra rakt. Se fotgängaren. Sväng nu höger,blinken på". För annars skulle tröttheten ta över, tankarna bli ett mörker. Det hände ibland i bilen att högra sidan av ansiktet blev nästan förlamat. Varför tänkte jag inte att det var konstigt? Varför sa jag ingenting?
Varför insåg jag inte att det inte är normalt att inte kunna stå upprätt utan stöd? Varför slog det mig inte att en frisk 33- åring inte ska behöva luta sig mot väggen när hen står och pratar? Varför tog jag inte min trötthet på allvar.
I slutet av juli var maken trevlig nog och städade mitt klädskåp. Det var droppen. Jag klarade inte av en sådan stor förändring utan började storgråta och fick vad jag sen insåg var en panikattack. Jag låg på golvet och kipppade efter andan. Rowli kramade mig, maken förstod ingenting utan blev snarare frustrerad, jag torkade tårarna, kände mig tom och for till jobbet. Senare blev det några panikångestattacker på badrumsgolvet. Men tårarna måste torkas och keep strong and carry on.
Juli blev augusti, cafét stängdes och jag slutade att ta emot bokningar. Trycket över bröstkorgen blev starkare och jag klarade knappt av att jobba. Barnen och maken flög till Italien och jag sov varje ledig stund. Drog ut en filt på gräsmattan och lät kroppen bli tung. Det var ändå mycket jobb som måste göras, men jag jobbade inte längre dygnet runt. Jag tog till mig ordet utbränd.
Fem dagar spenderade jag i Italien. Det var fantastiskt. Jag andades lättare, men ångesten och yrseln var nog med mig. Jag kom hem lördag natt och var på jobb söndag ca kl tio. Ångesten knockade mig med full kraft igen. Så jäkla trött var jag. Följade veckoslut reste jag till Serbien med min man och han fick hålla i mig när vi gick i Belgrad, jag orkade inte själv. Jag ringde till mentalvårdsbyrån och fick läkartid. Läkaren skickade mig att ta prover, men de visade ingenting. Sköterskan på mentalvårdsbyrån ansåg att jag hade en medelsvår depression och sa att jag borde vila.
Jag fick en tid privat till en psykiatriker som sa att jag är deprimerad och att jag borde ta medicin. Jag fick en tid till en månad senare. Nu har jag ätit antidepressiva i en månad cirka. Mår jag bättre? Jo, det gör jag. Jag har lite mer energi och jag orkar mera. Jag har gått markant upp i vikt. På sommaren gick jag ner i vikt trots minst två tårtbitar per dag. Huvudet känns klarare. Jag kan ännu inte jobba så bra. För några dagar sedan hade jag frukost åt gäster, det var så tungt att jag sov resten av dagen. Än är jag inte frisk. Imorgon ska jag träffa psykiatern igen.
