Hej bloggen. Det var länge sedan sist. Du kanske undrar varför jag har inte har bloggat på så lång tid? Det kommer jag kanske också att undra om några år, så det är bäst att jag förklarar här. Om jag kan. För jag har inte kunnat göra en massa saker under hösten. Jag antar att det var flera års sömnbesvär som hann ikapp mig, hela företagare-mamma-värdinna-mamma-jag själv- kombinationen som till sist tömde mina krafter. Där i mitten av oktober sa det stopp. Jag orkade göra precis ingenting, hade inte energi till minsta lilla. Ja, förutom att laga mat och baka. Allt annat kändes som en vandring upp i Himalaya. Tur så är jobbet inte särskilt betungande den här tiden på året. Pojkarna har fått spela Mario i flera timmar per dag, jo, och jag tänker inte ha dåligt samvete för det. Jag skrev inte om det på bloggen, men för ungefär en månad sen döda en mårdhund fyra av mina hönor. Det påverkade mig massor. Att sköta om djuren var en av de där sakerna som fick mig att orka. Att komma in till hönshuset och se dem döda var svårt, svart. Det är fortfarande svårt för mig att fara till hönshuset. Jag var trött, hade huvudvärk, var mycket känslig, kände mig ensam och var inte alls speciellt Nora-lik. Om någon sa "Nora du måste göra det här !" brast jag nästan ut i gråt. Jag måste ingenting. Vi skulle fara till Italien nu i november, men jag fick ångest av bara tanken.
För två veckor sedan opererades makens knä och han fick fyra veckor sjukledigt. Det är alldeles fantastiskt. Jag har fått vila en massa och fått njuta av sällskap. Jag har dessutom fått sova mycket mera! Jag är inte längre en mänsklig jojo som studsar från egen säng till Rowlis säng till Miljos säng till Rowlis säng till... Nu sover jag oftast största delen av natten i egen säng och kidsen väcker mig inte längre kring det där fruktansvärda klockslaget två. Vaknar jag för första gången närmare fyra gör jag en liten segerdans. Jag blir fortfarande slut efter att ha gjort något, men det blir bättre. Det kändes nästan ironiskt, att jag hela hösten gått med mulen himmel i sinnet medan vädret ute var fantastiskt. Sen när vädret faktiskt blev mulet sprack min himmel upp och solglimtar syntes bland molnen. Och vet ni, man säger ju att man inte kan köpa lycka men jag känner mig mycket upplyft och glad över att ha köpt min drömrock. Den som jag gått och längtat efter sen högstadiet ungefär. Fjällräven greenland parka, oh how I love you! Jag är också löjligt glad över att vår bil fungerar igen.
Det känns egentligen helt galet för mig att ha det så här, jag har ju världens bästa jobb och jobbar 50% av vanlig arbetstid. Men men, sömnproblem ställer väl till det för alla yrkeskategorier antar jag. Även om man har sitt drömjobb. Utmattning kan komma i många former.
Jag vet inte när jag orkar blogga igen, men nu vet du iaf varför.
1 kommentar:
Åh Nora, jag är så glad att det känns bättre nu <3
Skicka en kommentar