Fem timmar är inte särskilt mycket, egentligen. När man har så mycket man vill göra. Jag hade någon konstig förhoppning om att kunna göra allt mitt jobb under dagvårdstiden, men får nog revidera det tankesättet. Ska jag hinna med alla inlämningsuppgifter och börja på med en hemsida åt en kund får jag göra det också med kidsen här hemma. Det är ju egentligen inte så farligt, har jag gjort det i tre år kan jag göra det nu också. Jag vet att jag kan arbeta med två barn, det är inget att vara rädd för, eller en orsak att skjuta upp jobbet. You can do it!
De här få dagarna då jag har kurs enda till klockan fyra förundras jag också över hur lite tid jag är hemma, och undrar hur maken klarat av att se sina barn endast två timmar på kvällen. Jag är definitivt inte redo för ett sådant liv. Älskar att kunna ha barnen hemma halva dagen, även om jag måste jobba lite då också. Kommer jag hem klockan fyra hinner vi just och just leka lite, laga middag tillsammans, fara efter maken, äta, städa undan, byta till pyjamas, tvätta tänder, läsa sagor och sova. Så är det väl för de flesta familjer antar jag, och är tacksam över min superpriviligerade situation. Min lön är kanske inte så stor, men jag får värdefull familjetid istället.
2 kommentarer:
Trots att jag ibland gnäller tycker jag ju precis detsamma. Jag får så mycket, ostressad, tid med mitt barn. T brukar ju dessutom vara hemma från och med eftermiddagarna (senast 4) men de senaste veckorna har han jobbat så där som "vanliga människor" och gått hemifrån 6.30 och kommit hem 18 eller senare. Då E vaknar 07 och ofta går till sängs 19 hinner de ju knappt ses alls :-( E som ju inte är van vid det är helt förvirrad.
Jag kan tänka mig hur ledsen E måste vara :(
Skicka en kommentar