Så mycket att blogga om nu när vi är hemma och har landat i vardagen! Vi hade en fantastisk vecka i en stuga i Alperna, och kom hem två på tisdag morgon. Idag har vi varit på dagmammainskolning och annat spännande, mer om det sen! Nu bara måste jag spamma bloggen med foton från bergen.
Vi hade bokat en stuga i Val Rendena, min svägerskas makes hemdal. Vi körde upp dit från Mantova och färden som skulle ha tagit två timmar tog 5 och en halv. En snöstorm svepte in över norra Italien och vi fastnade i den. Någonstans under vägen tappade vi även ett däcks vinterkedja och kunde inte köra hela vägen upp till vår stuga. Vi gick upp, med barn och alla väskor i snön. Men våra ungar klarade av dagen superbra!
Vi ägnade våra dagar med bilturer och promenader till vackra platser, och åkte pulkka på gården hela eftermiddagen. Åt ibland på restaurang, men oftast hemma i stugen som vi delade med svärföräldrarna. Det blev, som alltid i Italien, alltför mycket mat.
Nyår firade vi femton man starkt hemma i stugan. Barnen lekte med svägerskans mans kusins barn och ville absolut inte fara och sova. Vi åt linser för att önska finansiell lycka under det följande året, och Cotecino var allmän välgång.
En dag tog vi skidliften upp till ett av Italiens mest omtyckta slalomberg. Vi ville skida, men med makens fotbollsknä och min fortfarande sjuka handled valde vi förståndigt nog att skippa skidandet. Rowli däremot provade alla skidor han kunde hitta.
Han fick inte åka skidor, eller ens pulkka så högt uppe, 1600 meter, men var glad ändå. Ungarna älskade åka skidliften, helikoptern som de kallade den. Jag som lider av lätt höjdskräck var lite rädd.
Mamma-barnselfie
Barnen må se idylliskt söta och väluppfostrade ut, men låt icke skenet bedra. De är busiga och livliga som få. Varken fastern, farbrodern, modern eller fader fick sätta ner sig och njuta av solen och utsikten mer än en minut. Fantastiska ungar, men inte särskilt lugna. Vi hade på alla sätt en supersemester, men särskilt avkopplande och rogivande var den inte. Inga mysiga promenader i idyllisk vinterby med make. Mycket springa efter busungar, bärande på trötta ungar och sovande brevid närhetstörstande, sparkande gullungar. Jag längtar i smyg efter en veckoslutsresa med maken.
Sista dagen hade snön nästan helt smultit bort och vi fick njuta av lite varmare väder. Jag var återigen tacksam för att ha gift mig med en italienare och får uppleva Italien på många olika sätt. Vi enas alltid om, maken och jag, att Italien är ett fantastiskt land att semestra i, men absolut inte ett land vi vill bo i. Varje dag får vi höra historier om hur svårt det är i Italien idag. Om arbetslöshet, byråkrati som är absolut galen, om peter pan- syndromet, om politiken, om immigranterna. Om uppgivenheten i Vackra Italien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar