Augustikväll

Varje kväll efter att kidsen lagt sig (med blod, svett och tårar från min sida) går jag ut för mina femton minuter av hobby. Känslan är lika underbar varje gång. Jag fyller vattenhinken, häller havre i matskålarna och går till ängen för att koppla löst getterna. Ikväll slog det mig hur stark jag har blivit av allt barnbärande. När jag tidigare år bar in vattenhinken åt ankorna bar jag den ofta med båda händerna, kånkandes och stönandes. Obs att vi ni talar om en big size svart hink, inte vanlig storleks bärplockarhink. Nu bar jag den lätt i ena handen medan jag gick raskt. Tack ungar!

Kvällarna innebär också ofta träningsmoment när jag väl har släppt löst getterna. Då rusar de likt leoparder med gasellvittring till havren. Jag sätter av bland nässlorna, flyger över diket och springer så snabbt jag orkar till hagen för att koppla loss kopplen och stänga dörren medan det fortfarande finns havre kvar. Sedan går jag hem, njutandes av nattluften. Ofta bjuder himlen på skådespel, så som idag när himlen färgades rosa och puffmolnen hopade sig på andra sidan dalen.

Vi borde definitivt äta ute oftare.