Mera memory lane

Jag tänker fortsätta gå längs minnets stigar idag. När jag igår läste bloggen från förra december märkte jag att jag inte skrivit ett ord om nätterna på kvinnokliniken. För mitt eget minnes skull ska jag försöka beskriva dem nu.

Första natten hade jag ännu mycket mediciner i kroppen, hade precis tappat en massa blod och var fullkomligt utmattad. Pojkarna sov då i skötarnas rum. Mitt hjärta längtade efter dem så oändligt, men jag hade inte kunnat sköta dem själv. Även följade natt sov de borta. De två dygnen hade jag rummet helt för mig själv, sedan flyttade en nybliven mamma och hennes son in. Den tredje natten skulle pojkarna sova med mig, hurra! tänkte jag. Och ångrade mig några timmar senare. Pojkarna bara skrek och skrek. De var hungriga, och min mjölk räckte inte till på långa vägar. Jag kunde just och just lyfta en pojke från deras säng till min, och absolut inte dubbelamma dem. Jag ringde gång på gång efter sköterskan för att få mer mjölk. Hon gav 20ml i flaskan per gång, och efter ett tag gav hon inte mer. Hon tyckte att min mjölk skulle räcka. Jag tror jag aldrig känt mig så hjälplös. Det tog mig en evighet att gå till toaletten, jag blödde en massa och när jag var där skrek en av mina gossar, väckte de andra för trettionde gången. Långsamt hasade jag mig sedan tillbaka, satte mig i sängen och lyfte försiktigt det skrikande knytet. Nästa natt var nästan likadan, men då förbarmade sig sköterskan över oss och tog pojkarna till sig en fyratiden.

Vad jag önskade att vi hade fått/ tagit ett familjerum! Kan inte modern lyfta sitt barn eller utfodra henom, är fadern/ någon närstående absolut nödvändig. Kan inte modern lyfta sina barn eller utfodra dem borde familjerum vara det enda alternativet.