Längsta bloggpausen utan orsak evaaah! Vet inte själv heller varför det blev så. Här flyter allting på som normalt, förutom att jag har den stora glädjen att ha en praktikant med mig i tre veckor! Det ni. Så roligt att ha någon med mig här under dagarna.
Sådant som jag funderat på under dagarna som gått:
Varför det är svårt för människor att förstå att jag heter Nora? Inte Nååååra. Även med en namnlapp framför mig uttalar de namnet med ett långt å. Finlandssvenskar oftast. Även om de främst finskspråkiga i min judogrupp fortfarande, efter två år nu, kallar mig Nåååra. Personligen tycker jag att namnet Noora är rätt så rysligt.
Namnrelaterat är att jag endast en gång kallat min praktikant för Raula! Det händer annars så lätt att jag blandar på namnen Raul och Laura. Ena är sonen, andra är systern.
Jag har, ironiskt nog, allt mer börjat känna mig som en hemmafru sedan kidsen börjat på dagvård. Jag är The Wifey som för kidsen till dagvården, jobbar i några timmar, far efter dem, städar huset, lagar mat och sjunger femtiotalsvisor mellan varven. (Nej, det gör jag inte. Här hemma lyssnar vi endast på R&Es spotifylista). Jag gillar ju att jobba hemma, laga bröd och leka med ungar, men själva konceptet har jag svårt att förlika mig med. Maken däremot jobbar fulltid och har nu även ett deltidsjobb som universitetsanställd. Jag jobbar fyra- fem timmar per dag, och lite ibland med barnen hemma.
Vilket leder till en annan sak som jag tänkt på, och stört mig på. Whats up med att folk så ofta frågar mig om företaget lööönar sig? Får jag lön, går det att försörja sig? Jag har bloggat om det förut, jag vet. Jag förstår bara ännu inte varför det är okej att fråga en företagare om hens jobb lönar sig, men att man inte frågar en anställd samma sak. Obs att jag tycker det konstigt främst om en total främling frågar det, annat är det i diskussioner med vänner. Jag brukar ibland svara Jo, för mitt jobb är inget välgörenhetsprojekt!. Men oftast svarar jag snällare att jo, det lönar sig. Så klart får jag ingen hög lön men låt oss säga som så att om maken skulle inte finnas och jag skulle vara tvungen att försörja min lilla familj själv så skulle det gå. Det skulle vara knapert, men vi skulle absolut inte svälta. Jag är absolut nöjd med vad jag får in. I den där frågeställningen kan jag heller inte undgå att fundera på könsperspektivet. Frågar folk lika ofta en ung, manlig företagare om hans företag är lönsamt?
Nu ska jag utnyttja barnavårdstiden till att jobba, ses tidigare än om 12 dagar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar