För en vecka och två dagar sedan flög barna och maken till Italien. De har det förstås fantastiskt där, de leker på stranden, springer i vågorna och äter mozzarella varje dag. Jag har också haft det rätt så fantastiskt tänker jag erkänna utan att känna mig som världens sämsta mamma. Det är så ofattbart skönt att endast ha mig själv att tänka på. Tupplurar på dagen, lunchdejt, kvällsdejt med vänner, ute-och-festa-hela-natten-i-helsingfors, måla, träna, bara tänka ifred, äta när och vad jag vill (och inte alls äta om jag känner för det), organisera om klädrummet, klippa vinbärsbuskar och jobba vanligt. Tid att tänka på vad jag behöver för att må bra, och sträva efter att i vardagen göra mera saker som gör mig lycklig. Bland annat har jag bestämt mig för att absolut fara ut och dansa hela natten minst fem gånger per år. Jag älskar ju det (även om jag alltid blir lite frusterad över den finländska danskulturen. Jag menar, gästerna på min morfars 75 års fest hade mer sväng i kroppen än dagens ungdom.)
Nu är det en vecka kvar tills jag vaknar upp brevid de där små liven som jag saknar varje dag. De saknar mig, men förstår att mamma jobbar, sen kommer hon. Miljo utbrast igår vid middagen Jag tycker om Italien!. Det värmer mitt hjärta. Separationen är som väntat svårare för Rauli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar