Den febriga pojken är frisk igen och den andra hann inte ens få stegring. Det är skönt att ha två krya gossar igen men ibland är det med en liten släng av sjukdom. När lillen ligger i ens famn och vägrar lämna den. Då har man all tid i världen att beundra det sovande miraklet och tänka på hur lyckligt lottad man är. Att en gång i igen häpnas över att man har skapat något så fulländat. Att översköljas och utmattas av den totala kärleken.
Inte bara till den sjuka förstås, utan också till världens bästa lilltvillingbror. Han som hämtar tuttar till brodern och har förstånd och tålamod att leka ensam när mamma och brodern vilar (men inte hela dagen förstås!).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar